mamman

Idag är det en månad sedan vi kom ut från sjukhuset.. det duggade ute och var helt grått på himlen.. senare spöregnade det och åskade.. Det var ett väldigt passande väder för hur vi kände oss och vad som just hade hänt.. Min pappa är död.. Jag har fortfarande svårt att förstå det även om det börjar bli mer verkligt nu.. Det kom ju så plötsligt.. ingen hade kunnat ana att de skulle sluta såhär..

Det är en mardröm och jag vill bara vakna upp..

Det kommer aldrig att hända.. Jag kommer aldrig mer få se honom eller höra han skratta.. eller se honom sitta där i vedhögen o hugga ved.. Han är borta.. Han kommer aldrig kunna leka med min dotter som han avgudade.. Hon är för liten för att komma ihåg honom sen när hon blir större.. Men ja ska prata mycket om honom o visa bilder så att hon iaf vet vem han var och att hon betydde massor för honom och han för henne..

Allt känns bara så hemskt... Nu har ju begravningen varit och vi har sett honom i kistan men det är ändå så svårt att förstå.. Det känns som det aldrig kommer att kännas bättre.. Även om alla säger att det kommer det.. Men jag vill inte att de ska göra det.. för han är borta.. Hur kan de då bli bra igen? Tiden går fort men för mig känns det som att allt står still.. Jag saknar dig jätte mycket och jag hoppas att du vet hur mycket du har betytt för mig.. ingen kan någonsin ta din plats.. Jag hoppas att du inte förstod vad som höll på att hända och att någon höll dig i handen när de släppte taget om dig.. min värsta mardröm är att du var ensam när du dog.. Jag hann inte fram men jag vet att det var du som var och sa hejdå till mig i bilen när jag var på väg in.. jag kände det så tydligt..

Jag Vill bara att du ska veta att du var väldigt Älskad av oss alla!!